Lidingöloppet 2016
Igår var det dags. Jag var så nervös dagarna innan. Magen knöt sig när någon nämnde ordet "imorgon" eller när jag såg bilder från loppet och förberedelser. Jag la till Lidingöloppet på insta för att få motivation men jag blev bara mer orolig.
Jag började dagen med en lugn frukost med havregrynsgröt, gjorde mig redo och tog t-banan på min resa mot start.
Vi gick direkt till starten för att vara på plats i god tid. Det var ändrat i år med startfållorna och det fungerade smidigt.
13.30 gick starten. Första 15 var lättare att springa men psykiskt jobbigt. Efter dessa km var det närmare mål och det kändes genast mycket bättre. Jag stannade på alla vätskestationer. Jag hade världens bästa hejarklack på flera ställen som gav mig extra energi.
Efter 24 km var det tungt. Jag hade ont i höfterna och vaderna var trötta, men jag var ju nästan framme! På ren vilja gick det. Jag gick i tre backar och samlade energi. De är branta och det var skönt att vila sig lite.
När målrakan skymtade så kände jag en enorm lycka! Jag höll på att börja gråta av glädje över att jag faktiskt klarat det! Jag! 30 km! Familjen stod och hejade vid målet. Jag stannade till en snabb stund för aträningen pussa barnen lite innan jag sprang sista biten in i mål. Äntligen! 3.11 tog det att springa, fyra minuter bättre än förväntad tid.
Väl i mål behövde jag vila innan jag gick vidare. Banan och giffel i magen och sen kaffe och vatten. Åh så gott! På kvällen blev det vila och läggdags resan 21.20. Så trött var jag.
Jag är imponerad över vad kroppen klarar av. För två år sedan satt jag hemma i soffan och sa att det bara var idioter som gav sig ut på 3 mil. Att det inte var möjligt för mig att någonsin ens tänka tanken på att klara 3 mil. Då hade jag sprungit som längst 5 km. Idag vet jag att det går. Bara man vill och tränar inför det. Om jag kommer göra det igen? Det återstår att se.
Jag började dagen med en lugn frukost med havregrynsgröt, gjorde mig redo och tog t-banan på min resa mot start.
Vi gick direkt till starten för att vara på plats i god tid. Det var ändrat i år med startfållorna och det fungerade smidigt.
13.30 gick starten. Första 15 var lättare att springa men psykiskt jobbigt. Efter dessa km var det närmare mål och det kändes genast mycket bättre. Jag stannade på alla vätskestationer. Jag hade världens bästa hejarklack på flera ställen som gav mig extra energi.
Efter 24 km var det tungt. Jag hade ont i höfterna och vaderna var trötta, men jag var ju nästan framme! På ren vilja gick det. Jag gick i tre backar och samlade energi. De är branta och det var skönt att vila sig lite.
När målrakan skymtade så kände jag en enorm lycka! Jag höll på att börja gråta av glädje över att jag faktiskt klarat det! Jag! 30 km! Familjen stod och hejade vid målet. Jag stannade till en snabb stund för aträningen pussa barnen lite innan jag sprang sista biten in i mål. Äntligen! 3.11 tog det att springa, fyra minuter bättre än förväntad tid.
Väl i mål behövde jag vila innan jag gick vidare. Banan och giffel i magen och sen kaffe och vatten. Åh så gott! På kvällen blev det vila och läggdags resan 21.20. Så trött var jag.
Jag är imponerad över vad kroppen klarar av. För två år sedan satt jag hemma i soffan och sa att det bara var idioter som gav sig ut på 3 mil. Att det inte var möjligt för mig att någonsin ens tänka tanken på att klara 3 mil. Då hade jag sprungit som längst 5 km. Idag vet jag att det går. Bara man vill och tränar inför det. Om jag kommer göra det igen? Det återstår att se.
Kommentarer
Skicka en kommentar